Jag vill se dem i ett kargt landskap, med snö i pälsen, is runt ansiktet och fjället runt omkring dem. Då blir känslan av att stå framför ett djur från en annan tid väldigt tydlig.
Vinterlandskapet förändrar fotograferingen
Det går naturligtvis att fotografera myskoxar under andra delar av året. Hösten kan vara väldigt vacker och sommaren har också sina fördelar, men personligen väljer jag ändå vintern.
Jag har varit på Dovrefjell många gånger genom åren och vinterlandskapet förändrar fotograferingen helt. Ena dagen kan det vara lugnt och ganska behagligt, medan snön nästa dag blåser nästan vågrätt över bergen. Det är just den variationen jag tycker om.
Då gäller det att inte bara tänka på själva myskoxen. Ett vanligt misstag är att vilja komma så tajt som möjligt direkt. Djuret blir stort i sökaren efter beskärning och sedan känner man sig färdig.
Jag fotograferar gärna porträtt och detaljer också, framför allt ögonen, hornen och snön som fastnar i pälsen. Några av de bilder jag tycker bäst om är däremot betydligt vidare i sitt perspektiv. Där får myskoxen ta plats i landskapet tillsammans med fjället, snön och väderleken.
På det sättet berättar fotografiet inte bara hur en myskoxe ser ut, utan också något om platsen och förhållandena den lever i.
Jag har en bild som jag har använt under många år och som nästan blivit synonym med min egen fotografering av myskoxar. Två myskoxar står mitt emot varandra med huvudena riktade mot varandra. Bilden är grafisk och nästan helt high-key, med det vita vinterlandskapet runt djuren.
Det är fortfarande en bild jag tycker mycket om, men när jag fotograferar försöker jag alltid få variation. Porträtt, beteenden, samspelet mellan djuren och myskoxar i landskapet berättar tillsammans mycket mer än tio nästan identiska närbilder.
Låt fotograferingen ta tid
Ett möte jag kommer ihåg särskilt väl var när jag gick upp mot området ”Salen” i Dovrefjell. Det ligger högt och landskapet där uppe är precis så kargt som jag vill ha det.
Jag hittade en grupp myskoxar och kunde arbeta med dem under flera timmar. Till en början var de lite avvaktande, så jag satte mig ner och tog det lugnt. Efter ett tag märkte jag hur situationen förändrades. De visste att jag var där, men brydde sig allt mindre om min närvaro.
Till slut kunde jag fotografera medan myskoxarna fortsatte med sitt.
Det säger ganska mycket om hur jag tycker att man ska arbeta när man fotograferar myskoxar, eller andra djur för den delen. Man behöver inte jaga varje bild, eftersom tålamod är ett av de viktigaste fotografiska verktygen du har med dig.
Jag ser ibland fotografer ta några bilder och sedan känna sig färdiga. Men om du väntar kan mycket hända. Djuret kanske reser sig, flocken börjar röra sig eller två djur börjar gruffa med varandra. Snöfallet kan också tätna och ljuset förändras.
På Dovrefjell kan vädret förändras väldigt snabbt. Samma motiv kan se helt annorlunda ut en halvtimme senare, och det är ofta då bilderna börjar komma mer naturligt.
Visa respekt och håll avstånd
Samma tålamod gäller avståndet till djuren. Det är viktigt att visa respekt och inte gå närmare än att myskoxarna känner sig störda. Därför är det alltid bra att ha en guide med sig. En guide vet hur djuren reagerar och hur nära man kan gå utan att störa dem, särskilt under vintern när de behöver spara på sin energi.
Ett långt teleobjektiv är viktigt. Var inte heller rädd för att beskära bilden lite i efterhand om det behövs. Vi kommer att titta närmare på flera sätt att ändå behålla skärpan i bilderna, så att du kan få fram riktiga närbilder utan att gå för nära.
En bild är aldrig värd att störa ett djur för.
En fotoresa som är större än bilderna
För mig är Dovrefjell också mer än timmarna ute hos myskoxarna. Jag har bott vid Dovregubbens Hall många gånger genom åren och det har blivit en del av hela upplevelsen.
Man ger sig ut på dagen, går i vinterlandskapet, letar efter myskoxarna och fotograferar under de förhållanden dagen ger. Sedan kommer man tillbaka till värmen i stugan och går igenom bilderna från dagen.
Man ser vad som fungerade och vad man kanske vill göra annorlunda nästa dag. Sedan blir det god middag och nya planer.
Nästa dag börjar allt om igen, fast aldrig på riktigt samma sätt. Det kan vara nästan vindstilla ena dagen och snöstorm nästa. Myskoxarna kan stå på ett helt annat sätt, ljuset förändras och nya situationer uppstår.
Det är det jag hoppas att den som följer med mig för att fotografera myskoxar på Dovrefjell tar med sig hem. Självklart vill jag att deltagarna ska komma hem med fina bilder, både närbilder och bilder där djuren får ta plats i landskapet.
Men jag hoppas också på känslan av att faktiskt ha varit med om ett äventyr som inte särskilt många människor får uppleva.
Att stå ute på ett snötäckt Dovrefjell med kameran framför sig och se en myskoxe genom sökaren är fortfarande speciellt för mig, trots alla gånger jag varit där. Kanske är det just därför jag fortsätter att komma tillbaka.
