Av: Annelie Juul.

Från fotoresan: Dovrefjell och myskoxar 2019.

Det är tidig förmiddag och temperaturen ligger på runt -5, vind 13m/s och det snöar, kylan biter i mitt ansikte. Men helt ärligt, det är detta vädret jag gått och önskat mig. Märkligt kanske någon tänker, men Myskoxarna är som skapta för fjällvärldens karga miljö och dess tidvis hårda klimat. Självklart är det därför också den typen av väder jag vill få uppleva och få fånga Myskoxarna på bild i, det hårda och lite råa och snabbt växlande fjällvädret.

Snöstormar.

Jag fick utan tvekan vad jag önskat och mer därtill, snöstormarna avlöste varandra, vandringarna i snöskor och hård vind och snö blev vissa dagar väldigt tuffa. Men det var denna känslan jag ville komma åt. Belöningen man får när man tagit sig upp/fram är så väl värt ansträngningen, att se dessa urtidsdjur mitt i all snöyra, och som trots sin storlek får det att se så lätt ut att springa fram över det klippiga landskapet och med jämna mellanrum även genom djup snö.

Myskoxe bakom ett krön.

Bara vitt.

Myskoxarna är en bit bort, det blåser rejält, snön yr, och emellanåt försvinner de stora djuren in i all snörök. Kamerans autofokus orkar inte riktigt med, det är bara vitt runt mig, vitt var jag än tittar. Men så lättar snön lite igen och kameran kan fortsätta att jobba. Det är en väldigt speciell känsla att sitta där i snön, känna hur vinden griper tag i min väska

jag har på ryggen, hur det biter i mitt ansikte av snö och vind, och såklart känslan av att försöka hålla kameran med teleobjektiv något sådär stilla när vinden tar tag i den.

Det blir väldigt speciella bilder på myskoxar när det är snöoväder som råder.

Myskoxe i det någorlunda låglänta landskapet, cirka 1000 m.öh.

Myskoxar.

Framför oss börjar det nu hända saker, två av tjurarna uppe på en klipphäll har fått för sig att gå en kort övningsmatch inför vårens allvar. Med kamerans hjälp fångas ögonblicket på bild, det är mycket snörök i luften, bilderna blir inte skarpa, men hos mig skapar de en känsla, om ögonblicket där och då.

Sista dagen kom vi Myskoxarna lite närmre, det blåste fortfarande rejält, men det var nu plusgrader och ingen snö som virvlade runt, sikten var helt klar. Vilket möte, helt galet! Vilken känsla! Det var som att tiden lite stanna upp, vilka djur! Vilken päls!

De långa täckhåren ser så silkeslena och lätta ut när vinden tar tag dom.

Att sen efter en stunds fotografering bara ta ner kameran, låta hjärnan få ta in alla intryck, njuta av stunden, njuta av mötet, av känslan när de stora djuren tittar tillbaka på mig, med ett sådant lugn trots vår närvaro i deras hem.

Myskoxarna vilar mycket vintertid för att spara på energin.

Vägen hem igen.

Det är dessa stunder som gav ett lite extra rus att ta vara på i den långa bilfärden hem. Radio? musik?, ljudbok? Inget behövdes, känslan i kroppen låg ännu kvar som ett lyckorus. Minnesbilderna som hela tiden poppar upp. Tiden i bilen bara rann bort. Nu är jag hemma igen med ett minneskort fyllt med bilder, och en fantastisk upplevelse rikare!

Gästbloggare är Annelie Juul från, Flyinge.

Här kan du se fler av Annelies bilder: På Instagram @anneliejuul