Det här är min mest använda myskoxebild, tagen på Dovrefjell, Norge 2016. Två myskoxar står med huvudena mot varandra mitt i snöfallet. Bilden blev omslag på Camera Natura, jubileum 100. Den påminner mig om varför jag återvänder hit varje vinter, för att möta myskoxarna, överlevarna från istiden, i sitt rätta element.

Myskoxar, fotograferade i Dovrefjell år 2016.

Snön var tät och man kunde urskilja myskoxarna medan det mesta annars bara var vitt. Två myskoxar, sänkte huvuden och vilade hornen mot varandra. Inget brak, bara ett tyst laddat ögonblick. Vädret suddade bort bakgrunden och skapade en ren bakgrund.. Pälsens struktur, de stora hornplattorna och flingorna som svävade i luften blev byggstenar i en minimalistisk komposition.

Att fotografera myskoxarna i Dovrefjell vintertid är något alldeles speciellt. Hösten är vacker, det är oftare då myskoxen syns på bild, men vinterlandskapet är mer sällsynt skildrat. Här får du möta djuren där de hör hemma, i kyla, vind och snö. Det var just detta som gjorde att min bild valdes till omslag när Camera Natura firade sitt hundrade nummer.

”Fynd visar att arten levde sida vid sida med mammut och ullhårig noshörning.

Myskoxen härstammar från den sista istiden. Fynd visar att arten levde sida vid sida med mammut och ullhårig noshörning. Beståndet i Dovrefjell inplanterades från Grönland 1947. Några djur har vandrat till Sverige och Härjedalen, men det är i Dovrefjell som Skandinaviens talrikaste hjord finns. Att stå inför dessa djur i vintervindar är att blicka tillbaka i tiden, och samtidigt få en påminnelse om naturens uthållighet.

Myskoxen är byggd för karga förhållanden. Den står som mörka stenblock i ett alpint landskap. Tjock päls och bottenull skyddar dem ner mot minus 20 och ännu kallare. Vintertid sparar den energi, lever på lavar som sparkas fram ur snön, och undviker djup lössnö genom att följa ryggar och stråk högre upp bland bergen. Här i Dovrefjell saknar den naturliga fiender, människan undantagen, men kylan är alltid den stora prövningen.