Jag satt nyligen och tittade igenom mitt bildarkiv i Lightroom Classic och fick nästan lite panik. Inte för att bilderna tar för mycket plats på mina hårddiskar, utan för att jag började fundera på hur många riktigt bra fotografier som faktiskt ligger där utan att jag ens känner till dem.
Hur många bilder har jag egentligen missat? Hur många fotografier skulle jag idag tycka är fantastiska om jag bara tog mig tid att leta upp dem?
Det som gör det hela ännu mer intressant är att mina 234 055 bilder förmodligen bara är en del av mitt totala bildarkiv. Jag har nämligen mängder av fotografier på andra hårddiskar som aldrig har importerats till Lightroom.
Skulle jag räkna samman allt skulle jag inte bli förvånad om det handlar om närmare 400 000 fotografier.
Fyrahundratusen bilder! Det är ganska svårt att ta in, även för mig som har fotograferat under så många år.
Hur bildarkivet blev så stort
Förklaringen är egentligen ganska enkel. Jag har fotograferat väldigt mycket under många år och som naturfotograf har jag haft förmånen att besöka många fantastiska platser runt om i världen.
Kameran har naturligtvis alltid varit med och minneskorten har fyllts med både det ena och det andra. En morgon på savannen i Kenya kan exempelvis resultera i flera tusen fotografier.
Det behöver inte ens vara speciellt många olika djur som jag har fotograferat. En leopard som klättrar upp i ett träd eller en fågel som lyfter från en gren kan resultera i långa serietagningar där skillnaderna mellan bilderna är minimala.
När man fotograferar fåglar och däggdjur kan det ibland handla om några centimeters skillnad i vingposition, ett annorlunda uttryck eller ett ögonblick där djuret tittar rakt in i kameran. Just dessa små skillnader kan vara helt avgörande för om en bild blir riktigt bra eller inte.
Det innebär också att jag inte bara kan radera en hel serie utan att först titta igenom den. Den bästa bilden kanske ligger någonstans mitt bland hundra andra fotografier som ser nästan likadana ut.
En stor del av mitt nuvarande bildarkiv är dessutom ett resultat av hur jag arbetade med bilder tidigare. På den tiden importerade jag betydligt fler fotografier till Lightroom än vad jag gör idag.
Det var ett annat arbetsflöde där urvalet till stor del skedde inne i programmet och där många av originalbilderna fick ligga kvar. Det här är med andra ord lite av mina gamla synder som jag fortfarande har kvar i Lightroom.
För idag ser min arbetsprocess helt annorlunda ut.

Mitt bildurval innan Lightroom
Under de senaste åren har jag förändrat mitt sätt att arbeta med bildurval ganska mycket. Numera gör jag ett ordentligt urval redan innan fotografierna kommer in i Lightroom Classic.
Efter en fotoresa går jag igenom bilderna dag för dag och väljer ut de fotografier som jag verkligen tror på. Det kan handla om flera tusen bilder från en resa där jag kanske väljer ut ett hundratal som jag sedan importerar till Lightroom för efterbehandling.
Resterande originalbilder sparar jag på en annan hårddisk utanför Lightroom. Jag har alltså fortfarande möjlighet att gå tillbaka till dem om jag vill, men de behöver inte ligga i mitt aktiva bildarkiv.
Det här fungerar alldeles utmärkt för mig och har gjort en enorm skillnad. Jag behöver inte längre hantera tusentals fotografier varje gång jag kommer hem från en resa, utan kan koncentrera mig på de bilder som jag faktiskt vill arbeta vidare med.
De problem jag idag funderar över när jag tittar på mitt gamla Lightroomarkiv är därför egentligen ett minne blott. Mitt nuvarande arbetsflöde gör att bildarkivet inte längre växer på samma sätt som tidigare och att jag har betydligt bättre kontroll över vilka fotografier jag arbetar med.
Men de gamla bilderna finns fortfarande kvar. Och även om mitt nuvarande arbetsflöde fungerar bra väcker det stora arkivet en del intressanta funderingar.
Gamla bilder kan bli nya favoriter
Jag vet av erfarenhet att det finns riktigt bra bilder i mitt gamla bildarkiv som jag aldrig har upptäckt. Det har nämligen hänt flera gånger att jag gått tillbaka till äldre mappar och hittat fotografier som jag tidigare inte reagerade på överhuvudtaget.
Plötsligt ser jag något helt annat i bilden. Det kan vara en komposition som jag inte uppskattade när fotografiet togs, ett speciellt ljus eller ett uttryck hos ett djur som jag idag tycker är fantastiskt.
En bild som tidigare inte fick någon uppmärksamhet kan helt plötsligt bli en av mina favoriter från den specifika fotoresan. Det här är egentligen inte så konstigt.
Vi utvecklas hela tiden som fotografer och vårt sätt att se på bilder förändras. Det som jag tyckte var en ganska ointressant bild för fem eller tio år sedan kanske är precis den typen av naturbild som jag vill skapa idag.
Jag har dessutom utvecklats väldigt mycket inom efterbehandling genom åren. Om jag skulle öppna en av mina gamla favoritbilder idag skulle jag förmodligen kunna göra ett betydligt bättre arbete med den i Lightroom och Photoshop.

Men betyder det att jag ska gå tillbaka och efterbehandla alla mina gamla favoritbilder igen? Nej, det tycker jag faktiskt inte.
Någon gång måste man kunna vara nöjd och gå vidare med sin fotografering. Samtidigt kan jag inte riktigt släppa tanken på att det finns mängder av bra fotografier som aldrig ens har fått chansen att bli utvalda.
Bilder som betyder något för mig
Det finns också en annan sak som gör det svårt att börja radera fotografier ur mitt bildarkiv. Alla bilder behöver faktiskt inte vara tekniskt bra eller ha en fantastisk komposition för att vara värda att spara.
En bild kan vara ganska dålig rent fotografiskt men ändå betyda väldigt mycket för mig. Det kanske var första gången jag fotograferade en viss djurart eller ett speciellt möte med ett djur som jag aldrig kommer att glömma.
Fotografiet kanske inte säger speciellt mycket till någon annan men för mig finns hela upplevelsen bakom bilden. Jag tycker att det är viktigt att skilja på fotografier som vi skapar för att visa upp för andra och de fotografier som vi sparar för vår egen skull.
Det är två helt olika saker.
När jag tittar på en gammal bild från exempelvis en fotoresa till Afrika kan jag ibland komma ihåg väldigt mycket från just det ögonblicket. Ljuset, människorna som var med och kanske något speciellt som hände när bilden togs.
Sådant som inte nödvändigtvis syns i själva fotografiet. Därför är mitt bildarkiv också en stor samling minnen från mitt liv.
Det handlar inte bara om att hitta de fotografiskt bästa bilderna utan också om att kunna gå tillbaka och återuppleva platser och händelser. Men här uppstår förstås ett problem.
När man har flera hundratusen fotografier blir det nästan omöjligt att ge alla bilder den uppmärksamhet som de kanske förtjänar.
Ska jag radera bilder eller fortsätta fotografera?
Jag skulle faktiskt vilja titta igenom alla mina fotografier åtminstone en gång. Men när ska jag hinna göra det?
En ganska självklar lösning skulle naturligtvis vara att börja radera fotografier. Det finns garanterat tiotusentals bilder i mitt arkiv som jag aldrig kommer att använda och som inte heller har något speciellt värde för mig.
Suddiga bilder, misslyckade exponeringar och mängder av nästan identiska fotografier skulle jag förmodligen kunna ta bort utan att sakna dem överhuvudtaget.
Men problemet är att jag först måste gå igenom bilderna för att kunna avgöra vilka som ska raderas. Och det är just den tidsåtgången som får mig att tveka.

Jag skulle kunna ägna veckor, kanske till och med månader, åt att gå igenom mitt gamla bildarkiv. Jag skulle säkert hitta massor av riktigt bra naturbilder och samtidigt kunna radera en stor mängd fotografier.
Men är det verkligen så jag vill använda min tid? Jag älskar fortfarande att bege mig ut och fotografera.
Att upptäcka nya platser, arbeta med olika motiv och försöka skapa de där riktigt bra bilderna. Det är ju därför jag en gång började med naturfotografering.
Jag vill inte hamna i en situation där mitt gamla bildarkiv blir ett dåligt samvete som hela tiden påminner mig om allt arbete jag borde göra framför datorn. Visst är det viktigt att ha ordning och struktur på sina fotografier.
Men det är också viktigt att komma ihåg varför man fotograferar från första början.
Ordning och säkerhetskopiering i bildarkivet
Ju mer jag funderar på det här desto mer börjar jag faktiskt luta åt att låta mitt gamla bildarkiv vara som det är. Det betyder naturligtvis inte att jag ska strunta i säkerhetskopiering eller att ha ordning på var mina fotografier finns.
Det är extremt viktigt, framförallt när man har så många bilder som jag har samlat på mig. Men att ha ordning på sina bildfiler och att ha granskat varje enskilt fotografi är två helt olika saker.
Jag har idag ett arbetsflöde som fungerar väldigt bra. När jag kommer hem från en fotoresa gör jag ett ordentligt urval och koncentrerar mig på de fotografier som jag verkligen tror på.
Resterande originalbilder sparar jag utanför Lightroom. Det innebär också att jag inte behöver oroa mig för att samma situation ska uppstå igen.
Mina 234 055 fotografier är framförallt resultatet av många års fotografering och ett tidigare sätt att arbeta. Inte ett problem som fortsätter att växa på samma sätt idag.
Ett bildarkiv att ha glädje av
Kanske är det egentligen fel att se alla dessa fotografier som ett problem som måste lösas. Jag behöver faktiskt inte hitta varenda bra bild som jag någonsin har fotograferat.
Mitt gamla bildarkiv finns där och jag kan återvända till det när jag känner för det. Kanske hittar jag några riktiga guldkorn som jag tidigare har missat, och det skulle naturligtvis vara fantastiskt roligt.
Men om bilderna får ligga kvar betyder det ju inte att fotograferingen har varit förgäves. Jag har fortfarande fått uppleva alla dessa fantastiska platser, möten med djur och situationer som fotografierna föreställer.
Upplevelserna finns ju kvar oavsett om jag någonsin kommer att titta på bilderna igen.

Jag tror att det är just här jag behöver tänka lite annorlunda. Ett bildarkiv ska vara något som jag har glädje av, inte ett arbete som jag känner mig tvungen att bli färdig med.
Vill jag någon gång gå tillbaka och gräva lite guld bland mina gamla fotografier så gör jag det. Men det ska vara för att jag tycker att det är roligt, inte för att jag känner att jag måste.
Och det är precis så jag tänker behandla mina 234 055 fotografier. Som en möjlighet att upptäcka något, inte som en arbetsuppgift som måste slutföras.
För dig som själv kämpar med ett stort bildarkiv och vill få hjälp med sortering, arkivering och efterbehandling erbjuder jag även privatkurser i Lightroom. Där kan vi tillsammans gå igenom ditt nuvarande arbetsflöde och hitta ett system som fungerar för just dig.
Jag behöver inte hitta alla mina bästa bilder
Det som fortfarande stör mig lite är naturligtvis tanken på att jag förmodligen har fantastiska naturbilder liggande i mitt arkiv som jag aldrig kommer att upptäcka. Bilder som kanske skulle bli några av mina personliga favoriter om jag bara tog mig tid att leta efter dem.
Samtidigt måste jag också fundera på vad som är viktigast för mig. Att sitta framför datorn och gå igenom gamla fotografier eller att fortsätta med det jag tycker allra mest om, nämligen att fotografera och uppleva nya platser.
Jag kommer förmodligen att göra lite av båda. Fortsätta med mitt nuvarande arbetsflöde och någon gång ibland gräva lite guld i mitt gamla bildarkiv.
Men jag tänker nog inte ge mig på något jätteprojekt där alla 234 055 bilder ska granskas.
I alla fall inte just nu! Någonstans bland dessa fotografier finns det säkert bilder som jag idag skulle tycka väldigt mycket om.
Kanske kommer jag att hitta några av dem nästa gång jag öppnar en gammal mapp i Lightroom. Kanske kommer de att ligga kvar där utan att någonsin bli upptäckta.
Och vet du vad? Jag börjar faktiskt känna att det är helt okej.
Jag behöver inte hitta alla mina bästa fotografier för att ha haft glädje av fotograferingen. De möten, platser och upplevelser som ligger bakom bilderna har jag ju redan fått vara med om.
Och det är trots allt det som betyder allra mest för mig.








