Att sitta och vänta på en berguv i det finska vintermörkret är speciellt. Jag har alltid dragits till low-key-bilder – den där känslan när motivet träder fram ur mörkret. Just det här gömslet i Finland visste jag skulle kunna ge precis det resultatet jag ville ha, tack vare möjligheten att arbeta med artificiellt ljus.
Mytomspunnen fågel och lång väntan
Berguven är inte bara en mäktig uggla, utan nästan som ett väsen – mytomspunnen, skygg och fascinerande. Kombinationen av det och chansen till den typ av bild jag vill ha gjorde att valet av plats var självklart. Utanför gömslet var det över 20 minusgrader, men inne i gömslet var det varmt och skönt. Att fotografera berguv på det här sättet kräver en rejäl dos tålamod – uven kan dyka upp när som helst under natten eller tidiga morgontimmar. Ibland får man vänta länge utan att något händer alls.
Marken var täckt av snö och mörkret låg kompakt omkring gömslet. Den tekniska utmaningen låg i att hantera kameran för att skapa just den där low-key-effekten, samtidigt som man alltid måste vara redo – när uven väl kommer gäller det att inte fumla. Jag använde artificiella ljuskällor som kunde styras från insidan av gömslet. Kameran hade jag laddad med mitt 400 mm-objektiv och fotograferade på f/2,8. Det gäller verkligen att hålla sig alert – man vet aldrig exakt när, eller ens om, uven kommer att dyka upp.
Ögonblicket och känslan
Det hela började med det klassiska, nästan spöklika hoandet någonstans ute i mörkret. Pulsen går alltid upp lite då. Sen, plötsligt, landar berguven på plattformen, kanske 20 meter bort. Den är skygg och man måste vara knäpptyst. Det är flera uvar som besöker just den här åteln, ibland även duvhök. När uven väl är där gäller det att inte vara blyg för serietagning – det är bara att låta kameran smattra på för att få det där exakta ögonblicket.
När jag tryckte av och såg uven i sökaren, med vingarna utspända och blicken rakt in i kameran, var det en väldigt speciell känsla. En blandning av glädje, förväntan och ett litet pirr över om bilden verkligen skulle sitta. Att få uppleva ett sånt möte är unikt varje gång.
Efterbehandling och urval
Efterbehandlingen på en sån här low-key-bild är inte så omfattande. Det handlar mest om att finjustera ljus och skuggor – ibland dra upp högdagrarna, sänka skuggorna ytterligare, och om man är som jag, ändre vitbalansen för att få en lite varmare ton. Den här bilden är beskuren något, mest för att ta bort lite av den vita snön i nederkanten
Den största lärdomen från den här typen av fotografering är att aldrig släppa fokus och alltid ha tålamod. Det kan gå från total tystnad och stillhet till ett magiskt ögonblick på bara någon sekund. Det gäller att vara redo och hålla humöret uppe, även under långa perioder när inget händer.
Jag skulle gärna vilja ha riktigt kraftigt snöfall och berguv i samma bild – det är en drömbild som jag fortfarande jagar. Men väder och vind styr man ju inte över. Jag ser redan fram emot nästa försök.